Kära dagbok…

Idag är jag ledig två dagar från jobbet och åker 50 mil för att gå i skolan. Jag läser på distans och ibland har vi närträffar och idag är en sådan. Det är så befriande att få lära sig något som man anser är så galet intressant. Jag är så tacksam att jag har hittat detta. Det är så kul!

I alla fall är vårt nya torp i ett kaotiskt tillstånd (underdrift!!!) med miljoner kartonger och grejer. Men jag älskar huset!!!

Och mens närmar sig och också försök? Eller? Jag har inte bestämt mig. Vi får se. Jag samlar kraft och hoppas att orken blir tillräcklig.

Kärlek till alla er där ute som är starka som orkar fortsätta kämpa!

Att ta sig ur barnlösheten

Tänk att detta går att ta sig ur. Ibland känns det så hopplöst men folk i min situation blir ju gravida och får barn. Detta är inget tillstånd som behöver vara för alltid om man har tur. Vissa säger att barnlöshet är kroniskt även om man får barn. Men jag håller inte med. Svårigheterna att få barn finns ju kvar men inte barnlösheten. Två olika saker. För barn har man ju.

Jag vill så oerhört mycket ta mig ifrån denna kletiga skitsumpmarken som barnlöshetsträsket innebär. Jag vill levla upp till nästa nivå. Tänk att få ett barn. Att få bli den bästa mamman man bara kan. Att få lyckan att se en annan person växa upp. Så enormt.

Men då måste man satsa. Jag ser bilden av ett roulettebord framför mig och en croupier som står och hänger lite nonchalant och som skriker ut last bet… det är dags att bestämma sig. Hoppar jag på tåget eller fegar jag? Last bet… hög tid att ta ställning. All in or chikenout? Tick tack tick tack..

När längtan blir till rädsla

När ivf-resan blir längre än man någonsin hade kunnat tänka sig och när bebisar kommer men inte till en själv så händer något med känslorna och tankarna. Från att ha längtat och hoppats och känt ett pirr i kroppen inför behandlingar så vänder det sakta ivf för ivf mot något annat. Hoppet blir tvivel, längtan blir rädsla och pirret blir bitterhet. Tänk om det aldrig lyckas. Tänk om vi är dem som i slutet står vinstlösa och med en hel livstid av sorg framför oss. Hur ska vi klara det? Kan vi ge upp? Kan vi leva med att ge upp? Kan vi leva och samtidigt fortsätta försöka?

När behandlingarna avlöser varandra och resultaten uteblir så väcks frågor som både å ena sidan och å andra sidan är dåliga. Inget är egentligen en bra sak, fortsätta kämpa och lägga sitt liv på is, lägga alla sina besparingar på att fortsätta utan garantier, att sätta sin psykiska hälsa på spel samtidigt som kroppen inte orkar. Men att ge upp lämnar stora hål i själen, tänk om börjar snurra, tänk om det var denna månaden guldägget växte men vi gjorde ingen behandling, tänk om det hade lyckats denna gången, tänk om vi ångrar oss i framtiden om vi slutar försöka.

Förra året började en ny arbetskamrat på jobbet. Vi kom väldigt bra överens och jag berättade att vi kämpade och då var jag så övertygad om att vi skulle lyckas. Då var mina berättelser så fyllda med engagemang. Hon och hennes kille hade inte en tanke på att skaffa barn men ju mer jag berättade ju mer sugen blev hon på att få en bebis. Hon slutade hos oss för några månader sedan och började ett nytt jobb och förra veckan fick jag reda på att hon var gravid. Jag vet att det är så sjukt dålig tanke av mig men det känns som att hon har stulit mitt liv. Hon fick allt som jag ville ha. Och här sitter jag kvar på samma jävla plats som för flera år sedan och vet inte om jag ska kämpa hårdare eller ge upp. Vad är bäst för oss egentligen?

Jag vet inte, jag vet inte hur jag ska komma vidare över huvud taget. Vissa dagar orkar jag leva i ett jäkla skitmellanting i behandlingar men ibland vill jag bara skrika. Skrika att någonstans måste vi, vi kan inte stå kvar här på samma jäkla ställe hela tiden. Vi måste ta ett steg, ett steg åt vilket håll som helst men att stå kvar här är inget alternativ. Men hur? Jag vill inte ge upp men vi har heller inte råd att fortsätta kämpa. Inte nu. Vi kan spara och kanske försöka framöver men då står vi ju lika förbannat här i denna avgrunden och stampar. Jag vet verkligen inte.

Jag fick jobbet… typ…

Fick ett mail nu ikväll att de vill gå vidare med mig för jobbet jag sökte. Men det kommer tidigast bli vid nyår och även då är tidsaspekten osäker. Lät väldigt tveksamt över huvud taget så jag undrar egentligen om det ens blir av. Är det liksom ett jobb att få? Men det lät som att det kommer bli av men frågan är när. Kanske är det lika bra om vi ska sätta igång med ivf igen. Det känns ju inte så bra att ta ledigt mycket i början av ett nytt jobb. Jaja, tiden får avgöra det, jag får stå ut där jag är så länge och sen se vad som händer. Men det hade ju varit så gött att gå in till chefen och säga upp sig! Får bli dagdrömmeri ett tag till 😉

Oh well..

Jag är faktiskt så oerhört avundsjuk på nästan hela bunten av ivf-bloggare som jag läser. Många har blivit gravida, lyckliga dem. Jag missunnar ingen det, men avundsjuk är jag. Och jag slutar ofta att läsa av den enkla anledningen att jag befinner mig på en annan del av universum känns det som. När man blir gravid så stiger man ett steg, när en bebis väl kommer så stiger man 1000 steg. Jag är kvar på botten och stampar. Det gör för ont för att läsa, även om jag blir innerligt glad för deras skull.

Vissa ställer sig även i adoptionskö. Det kan vi inte göra av olika skäl. Tänk att nästan få ett löfte att om några år kommer i alla fall ett barn. Jag är avundsjuk på er som kan ta det steget, men så oerhört glad för er skull att ni kan. Inte att ni behöver det utan för att ni har den möjligheten.

Men men. Man måste se på det man faktiskt har och inte allt det som går en förbi. Men det är så svårt att vända tankarna. Jag försöker tänka att det KAN gå! Helt plötsligt funkar det för andra, varför skulle inte det kunna hända oss?

Men ja, jag vet inte. Jag vet inte hur jag ska gå vidare. Vad gör vi nu?